Visste du att …

Vid byn Meikleour i Skottland står världens högsta och längsta häck enligt Guinness rekordbok. Den är en bokhäck, omkring 30 meter hög och över en halv kilometer lång.

Den planterades hösten 1745 av Jean Mercer och hennes man Robert Murray Nairne. Samma år utbröt ett jakobitiskt uppror, och Robert och andra män från trakten gick ut i striden. Han stupade i slaget vid Culloden 1746. Enligt sägnen lämnade männen sina verktyg gömda under häcken och kom aldrig tillbaka för att hämta dem.

Häcken fick växa mot himlen som ett minnesmärke. Förr klipptes den ungefär vart tionde år, av män på jättelånga stegar. I dag tar det flera veckor, med maskiner.

Thujan kommer ursprungligen från Nordamerika. Men den smala, blanka och ständigt gröna Thuja Smaragd är dansk.

År 1950 valde plantskolan D. T. Poulsen i Kvistgård på norra Själland ut en enda fröplanta som växte smalare och tätare än de andra, och som inte blev brun på vintern. Den fick namnet Smaragd.

Den plantan blev mor till miljontals häckar i hela världen. I USA säljs den under namnet Emerald Green, och varje Thuja Smaragd du köper i dag är i grunden en kopia av den där danska plantan.

Krossar du ett blad av lagerhägg luktar det bittermandel. Doften kommer från ämnen som bildar cyanid när bladet skadas.

Det visste 1800-talets insektssamlare. De fyllde glasburkar med krossade lagerhäggsblad och lade fjärilar och skalbaggar i dem. Ångorna gjorde att insekterna somnade utan att vingarna skadades, och bladen höll dessutom kroppen mjuk så att den gick att preparera.

Bladen är alltså inget att tugga på, men som häck är lagerhäggen både tät, ständigt grön och tålig.

Många bambusorter blommar mycket sällan, en del bara vart 60:e till 120:e år. Det konstiga är att plantor av samma sort ofta blommar ungefär samtidigt, även om de står på olika kontinenter.

Förklaringen är att plantorna i grunden är delar av samma ursprungliga planta. De bär på samma inre klocka, oavsett var i världen de har hamnat.

Efter blomningen orkar många bambuplantor inte mer och dör. För trädgårdsägaren är det sällsynt men chockerande, och för botaniker har det varit ett mysterium i hundratals år.

I hundratals år var tjära från tall en av Sveriges och Finlands viktigaste exportvaror. Tjäran kallades Stockholmstjära, och segelfartyg över hela världen behövde den för att hålla skrov och rep täta.

Tjäran gjordes i tjärdalar. Kådrik tallved staplades i en stor grop, täcktes med torv och fick pyra långsamt i flera dygn, medan tjäran rann ut i tunnor.

Tallen är fortfarande lika seg. Den klarar torka, sand och blåst, och som barrträd i trädgården är den nästan omöjlig att ta kål på.

Svart aronia kommer från Nordamerika, där den mest sågs som ett ogräs. På 1800-talet hamnade den i botaniska trädgårdar i Ryssland och Ukraina.

Den ryske växtförädlaren Ivan Mitjurin arbetade med den, och från 1940-talet odlades aronia i stor skala i Sovjetunionen för juice och vin. År 1984 fanns omkring 17 800 hektar aronia i landet.

Forskare har senare kommit fram till att den odlade aronian skiljer sig så mycket från den vilda att den fått ett eget namn: Aronia mitschurinii, efter Mitjurin.

På 1930-talet besökte ingenjören Simcha Blass en gård i Hadera, i det som i dag är Israel. Ett av träden var mycket större än de andra i raden.

När han tittade närmare såg han att en vattenledning läckte vid trädets fot. Det droppade långsamt, hela tiden, rakt ner till rötterna.

Blass började experimentera och tog 1959 tillsammans med sin son fram ett droppsystem som de fick patent på. År 1965 grundade kibbutzen Hatzerim företaget Netafim för att tillverka det. Bönderna fick större skördar med mycket mindre vatten, och samma princip finns i dag i droppslangen till häcken.

På öarna utanför Peru hade sjöfåglar lämnat spillning i tusentals år. Lagren kunde vara tiotals meter tjocka. Spillningen kallas guano och är full av kväve och fosfor.

På 1800-talet upptäckte Europa och USA att guano var fantastisk gödning. Segelfartyg köade för att lasta, och guanon blev Perus största inkomstkälla. USA stiftade till och med en lag som lät amerikaner ta obebodda guanoöar i besittning.

Spanien ockuperade Perus guanoöar Chincha 1864, och det ledde till krig. I dag gör vi gödning på andra sätt, men växterna behöver samma näring.

Långt innan det fanns vintertäckningsväv skyddade trädgårdsmästare känsliga växter med det som fanns till hands. Granris lades över rabatter och runt unga häckar, och stammar lindades i säckväv och halm.

Syftet var detsamma som i dag. Det är sällan kylan i sig som skadar vintergröna växter, utan vintersolen och blåsten som torkar ut barren medan marken är frusen och rötterna inte kan ta upp vatten.

I dag gör en lätt väv samma jobb, utan att man behöver hugga granris.

Under snörika vintrar när maten tar slut gnager harar barken på unga träd. Går gnagandet runt hela stammen dör trädet.

Förr skyddade bönderna sina fruktträd med halm, granris eller nät runt stammen. Länge fick de inte ens jaga själva, eftersom jakten främst var förbehållen kronan och adeln. Först 1789 fick svenska bönder rätt att jaga på sin egen mark.

Rådjur och harar är lika hungriga i dag, och ett enkelt viltskydd runt nyplanterade växter är fortfarande det säkraste.

Under medeltiden var idegran det bästa virket till pilbågar. Den engelska långbågen gjordes av idegran, och när man bärgade krigsskeppet Mary Rose, som sjönk 1545, hittade man över hundra långbågar av idegran ombord.

Idegranen kan också bli otroligt gammal. Idegranen i byn Fortingall i Skottland brukar räknas som ett av Europas äldsta träd och uppskattas vara flera tusen år. Många gamla idegranar står på kyrkogårdar, och en del av dem tros vara äldre än kyrkorna bredvid.

På senare tid har idegranen blivit livräddare. Ur idegran utvinns ämnet som blev cancermedicinen paklitaxel. I dag görs den bland annat av barr från odlade idegranar.

Obs: nästan allt på idegranen är giftigt, både barr och frön. Plantera den inte där hästar eller kor kan beta, och lär barnen att inte äta de röda bären.

Buxbomsvirke är så tätt att det ofta sjunker i vatten. Därför var det perfekt till saker som skulle vara exakta och hålla länge: linjaler, schackpjäser, kammar, flöjter och små verktyg.

På 1700-talet började engelsmannen Thomas Bewick gravera bilder i ändträ av buxbom. Träet var så hårt att man kunde skära lika fina linjer som i metall. I över hundra år trycktes bilderna i böcker och tidningar med buxbomsblock.

Men buxbommens roligaste historia är äldre än så. Romaren Plinius den yngre beskrev för nästan 2 000 år sedan sin trädgård, där buxbommen var klippt till figurer och till bokstäver som stavade hans eget namn.

Samma tålighet mot klippning gör buxbommen till en favorit i dag, i låga kanter, klot och mönster.

Blodboken är ingen egen art. Den är en vanlig bok där en slump i naturen gjorde att bladen fick ett rött färgämne som döljer det gröna.

Någon gång på 1600-talet stod en sådan bok med blodröda blad i skogen vid Possen nära Sondershausen i Thüringen i Tyskland. Enligt tyska forskare härstammar alla blodbokar i världen från just det trädet. En forskare ber i dag folk från hela världen att skicka in ett blad från sin blodbok, så att han kan kartlägga släktträdet tillbaka till modern.

Plantorna från moderträdet blev så populära i slottsparker att de såldes långt utanför trakten, ända till Hyde Park i London. En av hennes första avkomlingar stod i slottsparken i Bendeleben i nästan 250 år. I dag växer en ung blodbok på samma plats.

Så nästa gång du planterar en blodbokshäck kan du tänka på att varje planta är en avlägsen släkting till ett enda träd i en tysk skog.

På 1500-talet skrev engelsmannen John Gerard att avenbokens virke blir så segt och hårt att det snarare liknar horn än trä. Därför heter trädet hornbeam på engelska, och på många håll kallades det helt enkelt järnträ.

Just för att virket inte spricker gjordes det till oxok, kugghjul och vagnshjul, men också till käglor, hackkubbar, klubbor och till och med polisbatonger. Kolet från avenbok var så bra att det användes till krut, och redan romaren Plinius skrev att veden brändes i bröllopsfacklor.

Skomakarna älskade avenbok av ett särskilt skäl. Enligt en engelsk bok från 1916 var det det bästa träet till skoläster, eftersom spikhålen slöt sig av sig själva.

Den första häcklabyrinten vid slottet Hampton Court utanför London tros ha planterats av avenbok. Och det är samma egenskap som gör den till en så bra häck i dag: avenboken tål hård klippning och behåller sina bruna löv långt in på vintern, så insynsskyddet finns kvar även när andra lövhäckar står kala.

Namnet Ligustrum användes redan av romaren Plinius den äldre för ungefär 2 000 år sedan. Det brukar härledas från latinets ligare, som betyder att binda. De smidiga grenarna har nämligen använts som snören att surra ihop saker med.

År 1858, tio år innan taggtråden uppfanns, skrev amerikanen A. O. Moore en hel bok om häckar som stängsel. Han kallade det en fråga av enorm betydelse för landets framtid, och till finare villaträdgårdar rekommenderade han liguster. Sedan kom taggtråden, och häcken blev något man har för att slippa insyn.

Det engelska ordet för liguster, privet, dök upp från ingenstans omkring år 1540. Många tror att det kommer från private, alltså privat, men Oxford English Dictionary säger att det inte finns några bevis för det. En häck för privatlivet är det i alla fall fortfarande.

Långt innan plastkrukan fanns skickades alla träd och buskar barrotade. Krukodling blev vanligt först efter andra världskriget. Fram till dess såldes nästan allt som gick att plantera med bara rötterna.

När plantorna hade gått i vila på hösten lyftes de ur fälten för hand. Rötterna lindades in i fuktig mossa, halm eller säckväv, och buntarna lastades på hästvagnar som körde till järnvägsstationen. Därifrån rullade de med tåg över hela landet, ibland i flera dagar.

Det fungerade av samma skäl som i dag: en vilande planta har inga blad som dunstar vatten, så den klarar sig länge utan jord bara rötterna hålls fuktiga. Plantskolorna tävlade om vem som packade bäst, och kunderna skrev arga brev om buntarna kom fram torra.

Principen är exakt densamma i dag. Vi lyfter plantorna när de har somnat, packar rötterna fuktigt och skickar dem i kartong med DHL. Hästen har bara bytts mot en lastbil.

Vintern 1535–36 frös den franske upptäcktsresanden Jacques Cartier och hans besättning fast i isen vid nuvarande Québec i Kanada. Sjömännen drabbades av skörbjugg, och flera dog.

Ursprungsbefolkningen visade dem ett te kokt på barr och bark från ett vintergrönt träd som de kallade annedda. Sjömännen blev friska på några dagar. Många tror att trädet var en thuja, och därför fick det namnet arbor vitae: livets träd.

Thujan fördes till Europa och blev ett av de första nordamerikanska träden i europeiska trädgårdar. Släktingarna till de plantorna står i dag som häckar i svenska villaträdgårdar.

Obs: drick inte thuja-te hemma. Thuja innehåller ämnen som är giftiga i större mängd.